Har vi inte plats till vilda djur i Sverige?

Det var en tidig morgon i maj när jag gick uppe på Söderåsen. Fågelsången var öronbedövande, och när jag trasslade mig genom några buskar och kom ut i en stor glänta blev jag alldeles stum.
Det var en fantastisk syn. På ett och samma ställe, rakt framför mig samlades mängder av djur. Ett lodjur smög stilla i gräset. Den såg på mig en liten stund men fortsatte sedan med sitt. Bakom den betade minst nittio dovhjortar, fem kronhjortar och en älgfamilj. Ett par rävar skymtade fram mellan buskarna då och då, och en brunbjörn lufsade slött i skogsbrynet. Efter att häpet ha sett på denna scen en stund fick jag till min glädje plötsligt se en hel flock vargar lite längre in bland träden. Min praktfulla syn delades av en Kungsörn som satt i en trädtopp och beskådade allt.
För en naturälskare som jag är det bingo att få se så många av Sveriges djur på en och samma gång. Det gör man ju aldrig!
Nä, det gör man ju aldrig.  
Inte i Sverige. Det finns inte en chans. Här är naturskyddsområdena minimala, och alla djur vet att människor dödar, så de springer fort och gömmer sig. Därför ser man sällan djur i Sverige.
Vi har varit så giriga efter att bruka och förbruka all mark efter människans behov att det inte finns något utrymme för de vilda djuren. Det står inte ens kvar lite frön till fåglarna över vintern, så de få människor som bryr sig måste köpa frön att hänga ut.
Rovdjuren är vi så rädda för att vi närapå har utrotat dem. De vargar, lodjur, järvar och kungsörnar som vi nu är så rädda för så att vi skall skjuta ihjäl de flesta, är redan så få att det nästan inte finns en chans att se dem en enda gång under sin livstid.
Att man skulle möta åtta arter av stora djur i en glänta på Söderåsen är en vild fantasi.
Däremot har jag gjort det många gånger på safariresor i Afrika. Där kan man åka runt på de enorma vidderna av skyddad natur och se djur i en oändlig mängd. 100 gånger farligare än de harmlösa Svenska rovdjuren.
Huller om buller står de där: Zebror, giraffer, leoparder, geparder, hyenor, elefanter, antiloper, strutsar, flodhästar, krokodiler, lejon, noshörningar, babianer, eller det som mina guider varit mest rädda för: vattenbufflar i hundratal.
Man ser dem. Man kommer alldeles intill. De är inte rädda som de svenska djuren, och de har utrymme som är deras.
I Skåne verkar folk vara rädda när det har synts en varg. Hur skulle de kunna bo i Tanzania eller något annat afrikanskt land där det kryllar av djur av en helt annan kaliber.  Där man plötsligt kan möta en tre meter lång krokodil, en flock lejon, en nattligt smygande leopard eller en flodhäst som reser sig under båten?
Ändå var jag aldrig rädd för de vilda djuren i Afrika, för där har de en plats där de har sitt liv. I stort sett alla afrikanska länder har avsatt enorma ytor till nationalparker. I Tanzania är det 28%. I Sverige1,8%. Varför gör de inte som vi och skjuter ihjäl dem istället? Tja, under kolonialismen så gjorde ju européerna förvisso sitt bästa i jakt med bilar och kulsprutor. Många naturområden tömdes på djur, men nu har det återhämtats.
Många verkar tycka att det är skönt om vi skjuter vargarna eftersom de är läskiga och har ihjäl "våra" får. Istället kampanjar man gärna för att skydda tigern.
Tigern?
Vem av dessa vargrädda människorna skulle våga bo där det smyger tigrar i snåren? Vad jag har hört kan de ta en oxe i munnen och hoppa över en tvåmeters mur!
Det måste vara så jävla läskigt att se en tiger i trädgården.
Så varför just tigern då? Jo, för den är unik, utrotningshotad, men framförallt för att den bor på andra sidan jordklotet.
Vi svenskar måste acceptera att vi inte är de enda som bor i detta land. Det gör änderna också, och lodjuren, älgarna, örnarna, dovhjortarna, bävrarna och vargarna och många fler. De har rätt till sitt utrymme. De anpassar sig efter oss, men även vi måste kunna anpassa oss efter dem. Är vi rädda för att de skall ta "våra" får, så ha dem inte så att vargen kan komma åt dem. Använd stängsel runt dem, eller en herde (som i Tanzania) eller en plats där vargen inte bor, men framförallt: Se till att det finns plats på jorden där även vargen kan leva sitt liv.
Jag har aldrig känt mig rädd för rovdjur i Sverige, men tycker däremot att det känns hotfullt med alla tusentals jakttorn som spejar mot mig från alla riktningar när jag går i skånska skogar. Vem sitter där med sitt gevär? Är det människor som jag kan lita på mer än ett lodjur?
Vi har mycket att lära från de afrikanska länderna om hur man kan leva i samspel med naturen. Istället tycker vi till om saker vi inte begriper. Jag minns vilken reaktion det blev i Sverige när Tanzania ville bygga en motorväg genom Serengeti som är ett av dessa fantastiska naturområdena. Katastrof! Långa protestlistor!
Men vi bygger ju vägar överallt, så vad kan vi säga? Och vad är en motorväg i Tanzania?
Inte ens runt Dar Es Salaam har jag sett det som vi kallar motorväg. Att det skulle gå en fyrfilig väg genom Serengeti till det fattiga området på andra sidan är otänkbart.
För den som har hoppat fram på tvättbrädan av grus in i världens häftigaste nationalpark så kan man ju förstå att lite asfalt på den hade sparat många sönderskakade bilar och gjort det lättare för turister att komma på besök och få uppleva naturens under. Men vägen blev inte byggd.
Ibland har vi mer att lära av och mindre att lära ut till utvecklingsländerna. Lite respekt och beundran för dem som klarar av att bo granne med de stora rovdjuren skulle vara klädsamt. Skicka naturvårdsverket på en oförglömlig resa till Afrika så att de kan se vilket egenvärde en respekterad natur kan ha innan de tillåter att jägarna skjuter de sista av de få unika vilda djuren vi har kvar här i landet.

Orion Righard, konstnär.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Trine Hanaset » Vannpytt:  ”Hei Ingrid! I kveld var jeg så heldig å få velge dette bildet i trekningen i ..”

  • Orion » Karibu = Velkommen:  ”Tack kära du! Kanske kan man tycka att jag är slarvig som sitter och läser om di..”

  • Jorunn H. Midtsundstad » Produktiv uke:  ”Jeg liker så godt det siste bilde i denne serien. Det med de to barna. Er det mu..”

  • Anne Kristin Hagesæther » "The rolling museum" og livsdrømmen:  ”Så herlig, så rørende, så fint å lese!”

  • Anders » Har vi inte plats till vilda djur i Sverige?:  ”Håller med! Jag har liknande erfarenheter från geologiskt fältarbete i rovdjurst..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln