Det var en tidig morgon i maj när jag gick uppe på Söderåsen. Fågelsången var öronbedövande, och när jag trasslade mig genom några buskar och kom ut i en stor glänta blev jag alldeles stum.
Det var en fantastisk syn. På ett och samma ställe, rakt framför mig samlades mängder av djur. Ett lodjur smög stilla i gräset. Den såg på mig en liten stund men fortsatte sedan med sitt. Bakom den betade minst nittio dovhjortar, fem kronhjortar och en älgfamilj. Ett par rävar skymtade fram mellan buskarna då och då, och en brunbjörn lufsade slött i skogsbrynet. Efter att häpet ha sett på denna scen en stund fick jag till min glädje plötsligt se en hel flock vargar lite längre in bland träden. Min praktfulla syn delades av en Kungsörn som satt i en trädtopp och beskådade allt.
För en naturälskare som jag är det bingo att få se så många av Sveriges djur på en och samma gång. Det gör man ju aldrig!
Nä, det gör man ju aldrig.  
Inte i Sverige. Det finns inte en chans. Här är naturskyddsområdena minimala, och alla djur vet att människor dödar, så de springer fort och gömmer sig. Därför ser man sällan djur i Sverige.
Vi har varit så giriga efter att bruka och förbruka all mark efter människans behov att det inte finns något utrymme för de vilda djuren. Det står inte ens kvar lite frön till fåglarna över vintern, så de få människor som bryr sig måste köpa frön att hänga ut.
Rovdjuren är vi så rädda för att vi närapå har utrotat dem. De vargar, lodjur, järvar och kungsörnar som vi nu är så rädda för så att vi skall skjuta ihjäl de flesta, är redan så få att det nästan inte finns en chans att se dem en enda gång under sin livstid.
Att man skulle möta åtta arter av stora djur i en glänta på Söderåsen är en vild fantasi.
Däremot har jag gjort det många gånger på safariresor i Afrika. Där kan man åka runt på de enorma vidderna av skyddad natur och se djur i en oändlig mängd. 100 gånger farligare än de harmlösa Svenska rovdjuren.
Huller om buller står de där: Zebror, giraffer, leoparder, geparder, hyenor, elefanter, antiloper, strutsar, flodhästar, krokodiler, lejon, noshörningar, babianer, eller det som mina guider varit mest rädda för: vattenbufflar i hundratal.
Man ser dem. Man kommer alldeles intill. De är inte rädda som de svenska djuren, och de har utrymme som är deras.
I Skåne verkar folk vara rädda när det har synts en varg. Hur skulle de kunna bo i Tanzania eller något annat afrikanskt land där det kryllar av djur av en helt annan kaliber.  Där man plötsligt kan möta en tre meter lång krokodil, en flock lejon, en nattligt smygande leopard eller en flodhäst som reser sig under båten?
Ändå var jag aldrig rädd för de vilda djuren i Afrika, för där har de en plats där de har sitt liv. I stort sett alla afrikanska länder har avsatt enorma ytor till nationalparker. I Tanzania är det 28%. I Sverige1,8%. Varför gör de inte som vi och skjuter ihjäl dem istället? Tja, under kolonialismen så gjorde ju européerna förvisso sitt bästa i jakt med bilar och kulsprutor. Många naturområden tömdes på djur, men nu har det återhämtats.
Många verkar tycka att det är skönt om vi skjuter vargarna eftersom de är läskiga och har ihjäl "våra" får. Istället kampanjar man gärna för att skydda tigern.
Tigern?
Vem av dessa vargrädda människorna skulle våga bo där det smyger tigrar i snåren? Vad jag har hört kan de ta en oxe i munnen och hoppa över en tvåmeters mur!
Det måste vara så jävla läskigt att se en tiger i trädgården.
Så varför just tigern då? Jo, för den är unik, utrotningshotad, men framförallt för att den bor på andra sidan jordklotet.
Vi svenskar måste acceptera att vi inte är de enda som bor i detta land. Det gör änderna också, och lodjuren, älgarna, örnarna, dovhjortarna, bävrarna och vargarna och många fler. De har rätt till sitt utrymme. De anpassar sig efter oss, men även vi måste kunna anpassa oss efter dem. Är vi rädda för att de skall ta "våra" får, så ha dem inte så att vargen kan komma åt dem. Använd stängsel runt dem, eller en herde (som i Tanzania) eller en plats där vargen inte bor, men framförallt: Se till att det finns plats på jorden där även vargen kan leva sitt liv.
Jag har aldrig känt mig rädd för rovdjur i Sverige, men tycker däremot att det känns hotfullt med alla tusentals jakttorn som spejar mot mig från alla riktningar när jag går i skånska skogar. Vem sitter där med sitt gevär? Är det människor som jag kan lita på mer än ett lodjur?
Vi har mycket att lära från de afrikanska länderna om hur man kan leva i samspel med naturen. Istället tycker vi till om saker vi inte begriper. Jag minns vilken reaktion det blev i Sverige när Tanzania ville bygga en motorväg genom Serengeti som är ett av dessa fantastiska naturområdena. Katastrof! Långa protestlistor!
Men vi bygger ju vägar överallt, så vad kan vi säga? Och vad är en motorväg i Tanzania?
Inte ens runt Dar Es Salaam har jag sett det som vi kallar motorväg. Att det skulle gå en fyrfilig väg genom Serengeti till det fattiga området på andra sidan är otänkbart.
För den som har hoppat fram på tvättbrädan av grus in i världens häftigaste nationalpark så kan man ju förstå att lite asfalt på den hade sparat många sönderskakade bilar och gjort det lättare för turister att komma på besök och få uppleva naturens under. Men vägen blev inte byggd.
Ibland har vi mer att lära av och mindre att lära ut till utvecklingsländerna. Lite respekt och beundran för dem som klarar av att bo granne med de stora rovdjuren skulle vara klädsamt. Skicka naturvårdsverket på en oförglömlig resa till Afrika så att de kan se vilket egenvärde en respekterad natur kan ha innan de tillåter att jägarna skjuter de sista av de få unika vilda djuren vi har kvar här i landet.

Orion Righard, konstnär.

Läs hela inlägget »

I morse hörde jag en diskussion på P1 om rök-, snus-, och matrekommendationer.
Jag hörde bara ett litet utdrag ur debatten, så jag vet egentligen inte helt vart de ville komma, men den ena parten, David Eberhard sa iallafall att han inte såg poängen med att ha en köttfri dag i veckan, att det var ett onödigt moraliserande.
Och vilken cirkus det blev när miljöpartiets Jenny Wenhammar föreslog en köttfri dag i veckan i min kommun!

Tänk att vi är så hemmablinda vanemänniskor då!
För vi verkar bara se nya idéer som ett ställningstagande, men är inte de gamla vanorna också ett ställningstagande?
Är det inte också ett moraliserande att säga att vi måste ha sju köttdagar i veckan för att må bra?

 

När det gäller skolmat och annan offentlig servering så har man av vana en fiskdag, en soppdag och resten traditionella kötträtter. Det kan råka bli en vegetarisk rätt ibland också, för det är ju faktiskt vanlig mat det också. Vem har aldrig ätit en purjopaj eller broccolisoppa?
När det gäller soppa och fisk så motiveras det väl med att man behöver varierad kost och varför kunde det inte vara naturligt att se det så med vegetariskt? Istället blir det moralskräck bara för att det anses miljövänligt och etiskt. Kom inte och säg vad vi skall tycka och tänka! Ge oss inte dåligt samvete!
-Kom inte och säg att jag borde äta vegetariskt!


Jag förstår den känslan, men vad jag slås av här är hur svårt vi har för att se de gamla vanorna som ett tvång till vad vi skall tycka och tänka. Allt vi gör är ju ställningstagande, även det vi gör av gammal vana.
-Kom inte och säg att jag ska äta kött!

 

Jag minns hur det var när jag sökte vapenfri tjänst. Det är väl helt annorlunda nu, men då var jag tvungen att genomgå ett flera timmar långt polisförhör som var fullspäckat med moraliska dilemman där varenda ord i svaren skulle skrivas ned, korrigeras och analyseras av polis och psykologer.
Frågorna kunde låta såhär:
-En galning riktar en kulspruta mot tio handikappade personer och han kommer att skjuta dem. Du står bakom och har en pistol. Skulle du då inte skjuta honom?
-Jag är ju pacifist, jag skulle ju aldrig hålla i en pistol...
-OK, pistolen ligger på ett bord bredvid dig.
Bla bla bla.
Svarade man då att man nog ändå skulle skjutit den jäveln i den situationen så fick man inte vapenfritjänst.
Som tur var så hade de flesta som sökte vapenfri tjänst också höga resultat på IQ-testet så mångas lyckades traggla sig igenom detta, men jag undrar ju hur det hade gått om man vände på steken och även moraltestade de som ville följa den allmänna normen och göra lumpen.

Man kan hitta på lika dumma hypotetiska frågor till dem:
-Sverige råkar i krig med en främmande stat. På slagfältet möter du din bror som flyttade utomlands för några år sedan. Skulle du skjuta honom?
Om man svarar nej så har man inte moral nog för att göra lumpen.

 

Nej, det är inte lätt att se normerna och de valen vi gör av gammal vana. Det är svårt att se våra val utifrån.
Jag har hört att jag är duktig om jag går upp klockan halv sex på morgonen, men aldrig att jag är duktig när jag är uppe till halv sex. Varför då?
Att ha en köttfri dag togs i P1 morgon upp som ett exempel på hälsofascism, men i vilka val blir vi egentligen mest styrda?
Tänk dig att det inte fanns någon vana kring hur ett matschema skulle se ut. Skulle det då vara lättare att motivera att vi skulle servera döda djur sju dagar i veckan än att motivera att man serverar vegetariskt en dag och kött sex dagar? Vilket känns mest styrt och tvingande?
Om man inte klarar av den vegetariska dagen kan man väl erbjudas specialkost den dagen?
-Kött.

 

Läs hela inlägget »
Copyright Ö.Righard 2010 (detail) Copyright Ö.Righard 2010 (detail)

 

I alla tidningar skrivs det plötsligt att en ny, tidigare okänd apa har upptäckts av en grupp amerikanska forskare. Apan är en slags Markatta och den har hittats i Kongo-Kinshasa. Jag tycker att det är superspännande när en ny endemisk djurart upptäcks i de djupa djunglerna, men det konstiga är att arten var välkänd av lokalbefolkningen och hade redan ett namn: Lesula. Exemplaret som "upptäcktes" fanns i en bur som byn Opalas grundskolerektor hade. Kan man då säga att apan inte har upptäckts tidigare? Vad är kriteriet för att någon skall ha upptäckt något? Att någon har sett det, namngivit det, infångat det? Eller måste det också ha beskrivits i västerländsk litteratur? Av västerlänningar? Formuleringen gör det tydligt att vi fortfarande har ett kolonialistiskt
europeisk/amerikanskt centralperspektiv inpräntat i oss. Är det så svårt att acceptera att afrikanska bybor har kunskaper som amerikanska forskare inte har?
Så här ser det ut i DN's artikel skriven av TT's Roland Johansson:

 

"Det är högst ovanligt i dagens värld att nya arter av stora däggdjur upptäcks. Men nu har det hänt. Forskare har hittat en ny art av markatta i regnskogarna i Centralafrika. Hur apan har undgått upptäckt tills nu är en gåta.
Den nya arten kallas lesula av lokalbefolkningen och har fått det vetenskapliga namnet Cercopithecus lomamiensis. Den upptäcktes av en slump när forskare i juni 2007 råkade få syn på ett ungt exemplar i fångenskap i en inhägnad i staden Opala i den centrala delen av Kongo-Kinshasa. De kunde snabbt konstatera att det troligen rörde sig om en tidigare okänd art, även om den var välkänd av traktens jägare."


Sättet att betrakta världen som att den inte existerar på riktigt innan en västerlänning har dokumenterat den tycker jag är mer respektlöst än att använda ordet negerbulle.
Columbus upptäckte "den nya världen" som var full av gamla kulturer, Stanley var upptäcktsresande i Afrika, men han följde Arabernas välkända handelsvägar genom bebodda marker. Läser man "Världens konsthistoria" så står det om varenda europeisk målning, men knappt om en enda kines.
Vem var då den första afrikanen/kinesen/indianen som upptäckte Europa? En hel kontinent, fylld av en stor urbefolkning och en massa oupptäckta växter och djur.
Så många svenska tidningar sväljer formuleringen i TT-artikeln. Det är tråkigt. Jag föredrar den ursprungliga formuleringen i forskarartikeln på PLOS ONE:

"In June 2007, a previously undescribed monkey known locally as "lesula" was found in the forests of the middle Lomami Basin in central Democratic Republic of Congo (DRC)."

En i forskarsammanhang tidigare obeskriven art är helt OK att skriva. Lesulan har inte undgått upptäckt, men den är inte tidigare beskriven i forskarsammanhang. Det är en viss skillnad tycker jag.

 

Läs hela inlägget »